Ett intressant uppdrag jag har är som ledamot i regeringens Strandskyddsdelegation. Det var i den egenskapen jag igår besökte Gotland för att tillsammans med övriga ledamöter i delegationen, handläggare från länsstyrelsen och ett par entreprenörer göra en rundtur till ett antal platser på ön där strandskyddets tillämpning är högaktuellt.
Delegationens uppdrag är bland annat att fungera som en arena för erfarenhetsutbyte och dialog, bidra till kompetensutveckling och en nationellt harmoniserad tillämpning av strandskyddsreglerna. Det är därför vi också besöker olika delar av landet för att ta del av hur regelverket tillämpas. Och visst tillämpas det olika!
Furillen och Bungenäs är två olika projekt på Gotland som utgör exempel på hur man både lyckats och stött på patrull. Båda projekten är mycket speciella och visar vilken tillgång engagerade entreprenörer kan vara för en avfolkningsbygd. Nedlagda kalkbrott och försvarsanläggningar har byggts om till hotell, restauranger, kultursatsningar och boende. Platser som de flesta aldrig skulle se en potential i, har dessa entreprenörer lyckats förädla.
Medan man lyckats i stort sett fullt ut i Bungenäs har det varit mer besvärligt i Furillen. Mer än en gång gick tanken till vår egen länsstyrelses hantering av detaljplanearbetet för Golfresort Traryd, där ett särskilt yttrande innebar att Naturvårdsverket överklagade och fick en för projektet väsentlig del av detaljplanen upphävd. Det fanns en hel del likheter.
Jag blir alltmer övertygad om att den senaste förändringen av strandskyddslagen inte ger de möjligheter som var avsikten, nämligen att underlätta för viss byggnation i glest befolkade delar av vårt land. Idag har kommunerna möjlighet att peka ut s k LIS-områden (landsbygdsutveckling i strandnära lägen) där fler dispenser ska kunna medges. Problemet är många gånger det vi såg på Gotland; de värden och möjligheter som entreprenören ser, det ser inte alltid politiker och tjänstemän i kommunerna eller på länsstyrelserna. Och då riskerar segdragna processer med LIS-områden att bli pappersprodukter i stället för reella projekt till nytta och gagn för en bygd.
Kyrkviken på Fårö, precis vid Bergmanmuséet, är ett sådant planerat LIS-område som vi också besökte. Återstår att se om det finns någon som är beredd att utveckla detta område på en ö som kämpar mot befolkningsminskning. Slutligen besökte vi Lautershorn, ett gammalt fiskeläge med sjöbodar som många vill se en möjlighet att utveckla. En ledamot berättade vad priset för en sjöbod, stor som en friggebod, betingar på västkusten. För den summan kan man köpa ett helt bostadskvarter i Markaryd.
Sammanfattningsvis var det ett mycket intressant besök och reflektionerna är många. En fråga som fortfarande är obesvarad är följande: Om nu allmänheten och det rörliga friluftslivet har över 500 hektar mark att röra sig över på ön Furillen, varför måste de tvunget ha tillgång till precis samma 50 m² mark där platsen för ett inspirations- och konstnärscentrum var tänkt att byggas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar