måndag 23 februari 2009

Lagstiftning är inte rätt väg

I söndagens SvD presenterar äldreminister Maria Larsson ett förslag om att införa en äldreomsorgslag för att tydliggöra individens behov i vård och omsorg. Vid en första anblick kan förslaget verka motiverat, men vid närmare eftertanke tror jag inte det är mer lagar vi behöver. Åtminstone tror jag inte att det är något som Kristdemokraterna ska driva.

I de återkommande studierna om hur partierna uppfattas ger de svarande en tydlig bild av Kristdemokraterna. Den allmänna bilden är att vi gärna är emot i olika frågor samt att vi är för förbud och regleringar. Den här bilden förstärks naturligtvis när äldreministern går ut och kräver fler lagar.

Fler lagar innebär per automatik fler förelägganden och viten. Staten är alltid snabb att ta kommuner och landsting i örat när de inte sköter sig. Men vem tar staten i örat när man inte lyckas fullgöra sin myndighetsroll? Ingen!

Subsidiariteten är en grundbult i den kristdemokratiska ideologin. Låt oss tillämpa denna princip i stället för statliga pekpinnar och lagar, och bemyndiga enskilda såväl som förtroendevalda att fatta de beslut som man finner vara bäst. Nationella riktlinjer har varit ett bra instrument där man stimulerar till förbättringar och utveckling. Med lagstiftningen väntar bara straffet runt hörnet!

lördag 21 februari 2009

Det är dags att vi tar för oss!

Tyvärr tycks det som om våra hjärtefrågor inte är särskilt "heta" i den allmänna debatten just nu. De frågor som våra ministrar på Socialdepartementet har att hantera - äldreomsorg, familjepolitik, psykiatri, läkemedel mm - hamnar lätt i skymundan av andra, mer dagsaktuella händelser. Mats Odell gör ett enormt jobb för att hantera finanskrisen, men inte heller detta hjälper när opinionen säger sitt.

Det finns, som jag ser det, en uppenbar risk att Kristdemokraterna enbart förknippas med de mjuka frågorna. I regeringsarbetet kanske man inte kan lägga sig alltför mycket i de övriga Allianspartiernas departement, men alla vi övriga i partiet behöver definitivt inte ta dessa hänsyn. Det är dags att vi börjar ta för oss på betydligt fler områden. Varför ska vi låta moderaterna få frispel på rättspolitiken, arbetsmarknadsfrågorna och statsfinanserna? Varför låta folkpartiet få monopol på skolpolitiken, integrationen och jämställdheten? Och varför låta centern ha ensamrätt på näringslivsfrågor miljö- och jordbrukspolitik?

Kristdemokraterna har en heltäckande politik, men vi måste kommunicera ut vårt budskap och tala om vad vi vill - inte vad regeringen vill. Fler av oss måste ta bladet från munnen och våga stå upp för vårt politiska alternativ. Om inte vi talar om detta för svenska folket, kan vi vara säkra på att ingen annan gör det.

I dagarna kommer den arbetsgrupp som jag suttit ordförande i att presentera våra förslag för att få ett bättre företagsklimat och näringsliv i Sverige. Det ska bli spännande att se hur det tas emot.

söndag 15 februari 2009

Inte förklara, inte försvara - utan lyssna!

Dagens opinionsundersökning från SIFO visar att kristdemokraternas väljarstöd pendlar stabilt mellan 4,0 - 4,5 procent, vilket är 25-30 procent sämre än det senaste valresultatet. Detta trots att vi i regeringsställning, mer eller mindre framgångsrikt, har lyckats få igenom våra förslag, nu senast i form av ett kompromissförslag som ligger till grund för den borgerliga energiöverenskommelsen. Jag kan knappast vara ensam att tycka att detta inte är tillfredsställande. Det var i alla fall inte det här resultatet vi hade för ögonen när vi satte namnet på valanalysgruppens arbete - Vägval 2010, 3,3 eller 21,0 procent?

Visst, säger någon, ska man inte bry sig om resultatet i halvtid när det är slutresultatet som räknas. Helt rätt, men det är betydligt enklare att vinna matchen om man leder i halvtid än om man har några mål i baken. Framför allt är det betydligt roligare när man leder, vilket sporrar till nya tag. Något som verkligen kommer att behövas nu när valrörelsen inför EU-valet snart startar upp.

Och för att fortsätta idrottsmetaforen. När resultaten inte kommer som en följd av den tänkta strategin, gör man en time-out för att analysera situationen, eventuellt ändra strategi och sedan starta på nytt igen. Jag tror det är dags att vi som parti sätter av tid för en sådan analys, i vilken vi också måste involvera hela organisationen.

På mitt förslag ska VU till nästa sammanträde med partistyrelsen fundera på om, och i så fall hur, en strategi och handlingsplan skulle kunna se ut där partiledningen (presidiet, partistyrelsen, kommun- och landstingspolitiska rådet m fl) genomför en kampanj för att möta styrelserna och medlemmarna i varje lokalavdelning. Genom väl förberedda och strukturerade samtal (jfr fokusgrupper) skulle vi säkert få många synpunkter och förbättringsförslag som skulle kunna ligga till grund för en nystart i organisationen. ”Inte förklara, inte försvara – utan lyssna”, skulle kunna vara ett bra förhållningssätt.

Jag tror det här behövs, jag tror det är efterlängtat och jag tror det är nödvändigt. Inte minst för att det kommer ett val 2010 också.

lördag 14 februari 2009

Ut med partipolitiken

Det har varit intressant att läsa kommentarerna efter de nio biskoparnas debattartikel i DN förra fredagen, där man föreslog att Svenska kyrkan skulle avsäga sig vigselrätten. Kyrkopolitikerna i kyrkomötet reagerade i alla fall högljutt mot utspelet. Olle Burell (s) uttalade sig på följande sätt i tidningen Dagen: "Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."

Kan det sägas mycket tydligare? Allt prat om kyrkans skiljande från staten är inget annat än en chimär. I själva verket är Svenska kyrkan minst lika politiserad som tidigare.

Kristdemokraterna beskylls av sina politiska motståndare alltsom oftast för att vara ett konfessionellt parti. Därför blir det ganska märkligt när partier som gärna vill överträffa varandra i sekulärt hänseende - t.ex. socialdemokraterna och vänstern - agerar som Olle Burell (s) och så tydligt talar om att det är politiken som ska styra över kyrkan. Än märkligare är det att allianspartierna m, c och fp, vilka vanligtvis vill motverka statlig styrning, ställer sig bakom en politisk styrning av kyrkan.

Kvar står kristdemokraterna som både i praktisk handling och politik visar att man inte ställer sig bakom politiseringen av kyrkan, men som ändå beskylls för att vara konfessionella. Visst är det paradoxalt?