I sommar sänds reportageserien Kluvet land varje torsdag i P1. Den handlar om ett samhälle i förändring, om vad som händer när allt fler väljer att flytta från landsbygden till städerna. För första gången i vår historia bor det nu fler människor i städer än på landsbygden. Igår intervjuades jag och fick ge min syn på tillväxtmöjligheter i mindre kommuner, om statens reträtt, om behovet av infrastruktur och om betydelsen av tydliga kommunpolitiker som tar strid för sin kommun och sin bygd. Ibland brukar jag generalisera och säga att Sveriges kommuner kan delas in i tre kategorier. En del kommuner som inte behöver anstränga sig särskilt mycket som storstads-, universitets- och högskolekommuner. De växer ändå, mycket tack vare stora offentliga arbetsplatser och skattefinansierade jobb. Andra, framför allt landsbygds- och glesbygdskommuner med stora avstånd och långt till regioncentrum, kommer att få det svårt hur mycket man än anstränger sig. Och så den tredje kategorin; alla de kommuner som måste bestämma sig för om man ska växa eller inte. Markaryds kommun hör till den senare kategorin och vi har bestämt oss för utveckling!
Jag är kritisk till att så många politiker och forskare ensidigt pekar på tjänste- och kunskapsföretagen som framtidens företag och som dömer ut våra tillverkande företag. Visst är tjänste- och kunskapsföretagen viktiga och visst behövs de, men vi bygger inte ett välstånd eller skapar en stark ekonomi enbart genom att byta tjänster och servera kaffe latte till varandra. Det är inte en fråga om antingen-eller, utan det behövs både tillverkning och tjänsteproduktion!
Även i framtiden måste det tillverkas saker och det måste man kunna göra i Sverige. Men då måste politiker och beslutsfattare underlätta för industriproduktionen och inte agera på ett sätt som skrämmer bort industriföretagen. Det går att producera och vara konkurrenskraftig också i Sverige och det går att skapa arbetstillfällen också utanför storstadsområdena. Alltför många forskare, politiker och beslutsfattare finns inte ute i verkligheten eller i näringslivet och möter inte i tillräcklig utsträckning de företagare som sysslar med industriproduktion.
I Markaryd arbetar dryga 40% av den arbetsföra befolkningen inom tillverkningsindustrin. Företagen har bestämt sig för att behålla så mycket produktion som möjligt i Markaryd. Våra företag klarade lågkonjunkturen utan problem och i dagsläget har vi mer än 1.000 fler arbetstillfällen än vad det finns arbetsför befolkning i åldrarna 18-64 år i kommunen.
Därför är inpendlingen stor och då behövs bättre kommunikationer. Om två år kommer äntligen Pågatågen att stanna i Markaryd, något vi jobbat för i snart åtta år. Men redan idag stannar SJ:s tåg vid perrongen i Markaryd för tågmöte på den enkelspåriga banan, men dörrarna öppnas inte för att släppa av eller på resenärer! En märklig, statlig affärsidé.
Vad vi behöver är en trafik som medger bättre arbets- och studiependling. Den kommer 2013, men vad hade kunnat ske om det statligt styrda SJ hade haft en ambition att tillgodose efterfrågan på marknaden? Vad hade hänt om man öppnat dörrarna och låtit resenärerna stiga av och på?
Statens reträtt är dessvärre uppenbar. I många kommuner flyttas polisen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan allt längre bort, servicen försämras och detta blir ytterligare en nackdel för de mindre kommunerna. Staten måste helt enkelt ta ett större ansvar!
Det kan inte vara rimligt att hela det övriga Sverige utanför storstadsregionerna ska vara som ett slags Skansen i maxiformat. Ska vi acceptera att vara ett udda fenomen som storstadsborna kommer ut till på sin semester för att titta förvånat på? Nej, självklart inte!
Ett samhälle i förändring skapar nya utmaningar som i sin tur kräver nya åtgärder och lösningar. Vi kan inte möta dagens utmaningar med gårdagens lösningar. Sverige ser inte likadant ut. Därför krävs en statlig reträtt framför allt inom områdena detaljstyrning och likformighet. Detta klarar en modern och klarsynt regering som stärker subsidiariteten, det kommunala självstyret och som sätter en tillit till den ideella sektorn och till att enskilda människor är kapabla nog att göra egna val.
Alliansregeringen har kommit en bit på vägen dit, men det finns mer att göra. Alternativet, det röda laget, vill inte ens dit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar