Idag är det skolavslutningarnas dag och med den sätts det punkt för den årligen återkommande debatten om skolavslutningarnas vara eller icke vara i kyrkan. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) ger i Expressen idag sin syn på det fenomen av religiös beröringsskräck som sveper över landet. Han gör, enligt min mening, en mycket träffsäker analys av ett väldigt begränsat och mycket svenskt fenomen. Tänk att vi är på väg att bli så kulturellt och historiskt obildade i vårt land att man till och med utfärdar riktlinjer från Skolverket och Skolinspektionen för vilka psalmer som ska få sjungas och för vad prästerna ska få säga. Är detta verkligen ett problem? Tror man verkligen att någon påtvingas en trosuppfattning efter ett besök i en kyrkolokal? Det är inte utan anledning som tankarna går till hur diktaturer och totalitära stater agerar med åsiktsförtryck och yrkesförbud. Nu sker det öppet också i vårt land!
Enligt en nyligen presenterad undersökning är en majoritet av de tillfrågade positiva till skolavslutningar i kyrkan. Knappt 8% är mycket negativa. Notabelt är att det inte är våra invandrare, med annan kultur och ofta även annan religion, som är negativa.
Det är hög tid att protestera mot denna minoritetens diktatur som värnar om särintressena så till den milda grad att den stora majoriteten alltid ska avstå av hänsyn till särintresset. Den logiska lösningen är ganska enkel. Den lilla minoritet som inte står ut med en skolavslutning i kyrkan kan helt enkelt befrias från att vara med.
Skolverket och Skolinspektionen borde, liksom ett antal politiker, ta en grundkurs för att förstå innebörden i vårt svenska kulturarv. Här handlar det om tradition och kultur, inte om religiös indoktrinering. Och det är först när vi har kunskap om och förstår vårt eget kulturarv som vi kan ha respekt för och förstå andras kulturarv. En kunskap som uppenbarligen gått de statliga byråkraterna på Skolverket helt förbi.
Det förusätter i så fall att dagens 17-18-åringar har nog med pondus för att protestera. Jag tyckte själv inget vidare om att vara i kyrkan och få bön läst över mig och min klass (icke troende) men hade inte riktigt nog med stake att ställa mig och protestera eller avstå en del av skolavslutningen, kulturarv eller ej.
SvaraRaderaSjälvfallet finns det tillfällen när man måste frånse från minoritetsintressen, men går det verkligen att motivera att man gör så när det faktiskt finns alternativ?
Om åtta procent är mycket(!) negativa, är inte det ett skäl gott nog att göra en kyrklig del av avslutningen till en valfri tillställning utöver ordinarie avslutning? Så slipper de som inte vill vara med faktiskt avstå från sin skolavslutning, med den inte helt hedervärda anledningen att Någon tyckte det var Kulturellt och att de Borde förstå sitt kulturarv.
Nej, jag håller faktiskt inte med dig. Att avslutningen hålls i ett kyrkorum innebär inte att den per automatik är att betrakta som kyrklig. Enligt grundlagen är det förbjudet att mot den enskildes vilja tvinga någon att delta i en sammankomst för opinionsbildning eller annan meningsyttring. Den som mot förmodan uppfattar en skolavslutning i kyrkan, med psalmsång och några ord från prästen, som tvingande opinionsbildning ska naturligtvis ha all rätt att avstå från detta. Det kommer alltid att finnas både egna val och alternativ, men att med den motiveringen kräva att en övervägande majoritet också ska behöva avstå från en skolavslutning i kyrkan för att den ska utformas på precis det sätt som du vill, då blir det till en minoritetens diktatur.
SvaraRaderaSamtidigt menar jag att det i begreppen kunskap och bildning, utöver mycket annat, även ingår att lära sig om olika religioner och hur de utövas. Detta kan man självklart tycka mer eller mindre om, men man kan inte alltid bara välja de bitar som man själv tycker är relevanta. Kunskap och bildning är också att känna till företeelser som man inte sympatiserar med eller tycker om.
Det är uppenbarligen en spännande fråga. Jag tror vi kommer från helt olika riktningar och perspektiv här, så låt mig försöka bemöta det du skriver, ety det är mig relativt främmande. Med det sagt är det kul att se vad dina åsikter bygger på (Attefall var lite mer flytande, i alla fall i debattartikeln), även om jag inte delar dem. Politiker som vågar prata om saker med Slumpvisa Snubbar på Internet är det relativt ont om - det uppskattas.
SvaraRaderaBeklagar i samma veva också längden på inlägget. Lyckades inte få det så kort och kärnfullt som jag hade velat, tyvärr.
För att ringa in det hela en smula - om skolavslutningen i kyrkan är *helt* frikopplad från en religiös kontext - i en sådan räknar jag psalmsång och sagda präst som säger några ord - så finns det inte så mycket att orda om. Däremot var det är inte det diskussionen handlar om, i alla fall i Attefalls artikel som innefattar både lite sång och Fader Vår. Så mitt resonemang bygger på att konceptet skolavslutning i kyrkan innefattar någon slags religiös del, även om det är precis som du säger att tillställningar överlag inte behöver vara religion enkom för att de råkar utspela sig i en kyrka.
Det är inte så mycket tvingande opinionsbildning som känns viktigt för mig - det är inkludering. Skolavslutningen är en för de allra flesta en lite mer speciell tidpunkt i livet. Är det åtta procent som är mycket negativa (och vi utgår från att det är 8% även bland skolelever) betyder det 2,4 elever i en 30-mannaklass som får valet att delta i en ceremoni de inte vill delta i, alternativt avstå från en del av sin skolavslutning. Då har vi inte räknat med den andel som inte är Mycket Negativa utan bara lagom Negativa.
En parafras som inte är jättelångsökt - i alla fall i mitt huvud - är att bjuda på en schysst buffé för att fira något, men stoppa kött i alla rätterna. Det finns rätt få vegetarianer, de kan också äta kött om de bara vill, alternativt hoppa över middagen. Varför anpassa sig till minoriteten?
Det handlar alltså, summa summarum, inte om att jag vill att någon ska avstå från en präst, några smakfullt utvalda ord och psalmsjungande. Det jag motsätter mig är synen att det måste vara en integral del av skolavslutningen och till priset av att lite för många måste välja mellan att stå över en personlig högtid alternativt delta i en ceremoni mot sin vilja. Att ha det som en frivillig tillställning innan resten av avslutningen borde täcka både önskan hos de som *vill* delta i den religiösa delen och hos de som vill undslippa.
Betoningen ligger på frivillig - har man gjort det till en schemalagd del av skolavslutningen har man tagit bort frivilligheten och då kommer vi åter till pest-eller-kolera-valet för de 2,4 eleverna.
Eller för att återknyta till parafrasen - erbjud både kött och veg?
Slutligen: Kunskap om religion överlag och kristendom specifikt känns som väldigt relevant samhällskunskap i Sverige, där är vi ense. Den springande punkten här var dock själva utövandet i ceremoniell mening, inte kunskapen om utövandet.
Kan skolan lära ut alla andra världsreligioner utan att det måste läsas för religionen relevanta böner över eleverna så känns det inte helt oävet att utgå från att detsamma även kan gälla för kristendomen.
Vad i samhället är egentligen frikopplat från en religiös kontext? Religiös symbolik och religiösa uttryck finns i det mesta. Det finns i konsten, i litteraturen, i musiken och i mycket annat. Så här långt speglas vår tradition framför allt utifrån vårt kristna kulturarv, men i ett alltmer mångkulturellt samhälle kommer självklart influenserna från andra religioner och traditioner att bli mer och mer påtagliga.
SvaraRaderaEnligt min uppfattning blir det trots allt lättare att inkludera andra traditioner och kulturer om man har en god uppfattning om vad som är vår egen tradition och hur den formats. Däremot tror jag inte på ett traditionslöst samhälle där vi inte ens vågar bejaka den historia som fört oss fram till de personer vi är idag. Därmed inte sagt att vi kommer att vara samma personer i morgon.
Det finns en klar tendens att allt ska inkluderas i vårt samhälle. Det är på gott och ont. Den yttersta konsekvensen av inkludering är paradoxalt nog exkludering. Genom att försöka inkludera allt, är sannolikheten ganska stor för att verkligheten blir så utslätad att man istället exkluderar det mesta.
Tag som exempel vår svenska kalender, där i stort sett varje helg är förknippad med kyrkoåret, kristna högtider eller svenska traditioner. En koppling som jag tror en majoritet av vår befolkning både delar och tillämpar. Med ditt resonemang är detta exkluderande för muslimerna, som inte har ledigt under eid al-fitr, den religiösa högtid som avslutar ramadan, eller judarna, som inte firar jul osv. Att inkludera alla kulturers högtider och traditioner skulle vara ohållbart. Den enda möjligheten blir då att exkludera alla högtider och traditioner från kalendern och införa 365 vardagar.
Det finns goda skäl att värna minoriteters intressen i en demokrati. Men det får inte gå till överdrift. Det traditionslösa samhället utan symboler för enhet och gemenskap kommer aldrig att vara ett samhälle i ordets rätta bemärkelse. Utan kulturell och historisk förståelse krymper världen och förståelsen för varandra. Även minoritetsgrupper måste förhålla sig till majoritetskulturen.
Därmed inte sagt att traditioner ska undgå prövning. Men traditioner måste också tillåtas vara kvar, även om enskilda emellanåt upplever sig exkluderade.
Självklart kan, och bör, man lösa frågan på lokal nivå hur skolavslutningarna ska se ut och arrangeras. Även här finns olika traditioner och önskemål, och det är i samverkan mellan skola, elever och föräldrar som man hittar den mest relevanta lösningen i det enskilda fallet och där din modell säkert kan passa in för några skolor. Men Skolverkets och Skolinspektionens agerande blir så fel när man utfärdar påbud och nationella riktlinjer för hur enskilda skolor ska tillämpa sina lokala traditioner. Det tror jag man kan besluta om alldeles själva.
Till sist var det med lättnad jag läste på din blogg att ditt lidande, till följd av en påtvingad skolavslutning i kyrkan, var ganska marginellt. Så problemet är kanske inte så stort när allt kommer till kritan.
Där kommer vi in på de lite större frågorna - de är också jätteintressanta, men jag tänkte inleda med att återknyta lite till pudelns kärna - skolavslutningen - så kommer vi så sakteliga in på traditionerna.
SvaraRaderaSom du noterat är det helt korrekt att lidandet för min egen och högst personliga del blev marginellt. Jag kan inte påstå att jag led alls - lida är ett rätt starkt ord. Däremot var det ett av de (ganska få) tillfällen i livet där jag ångrar att jag inte gjorde något annat och sade ifrån. Vill man sätta ord på det så skulle nog obehag eller en smutsig känsla ligga närmast till hands, men det finns kanske inte en jättepoäng i att försöka värdera hurtillvida min (eller andras) upplevelse är fin eller svår nog att respektera. Jag hoppas i alla fall att lidande inte ska krävas för det. Men låt oss kalla det obehag trots allt så har vi satt ett ord på det, för att göra det enklare att diskutera.
Så hur värderar man i så fall det obehaget?
Jag misstänker att våra skilda åsikter faktiskt bottnar just där - i värderingen av de kristna traditionerna. Där du ser högtider som är starkt förknippade med kyrkoåret ser jag lediga dagar. Frågar du 100 godtyckliga människor vad det första de förknippar med jul är vågar jag snudd på lova att Presenter, Jultomten och Kalle Anka kommer före Jesu födelse för en överväldigande majoritet.
SvaraRaderaAtt i det läget se symboler för gemenskap i och kring kyrkan - definitivt. Jag förstår att det är en insitution som betyder mycket för många och det är en viktig instans i samhället - men det är en symbol som står för gemenskap och enhet *för de som vill lägga det värdet i den*, inte för alla i samhället. Faller man tillbaka till Gallup så finns det en jämförelse på http://www.gallup.com/poll/114211/Alabamians-Iranians-Common.aspx - i Sverige svarade 17% ja på "Is religion an important part of your daily life?".
Man kan självfallet teoretisera kring hur mycket värde folk lägger lägger i kyrkan oavsett ett nekande svar på en sådan fråga. Jag skulle, detta till trots, ändå våga påstå att de som lägger i de värden du nämner - enhet, gemenskap, förståelse - är en minoritet i samhället, snarare än en majoritet.
Det är i ljuset av det som jag har väldigt svårt att se varför Tradition med stort T skulle motivera det upplevda obehaget kring en påtvingad kyrklig del kring skolavslutningen. Traditioner upprätthålls lämpligen av de som vill göra det, men bör kanske inte påtvingas andra - även om det är både gamla och fina traditioner.
Det är också det jag först störde mig på med Attefalls debattartikel. Han ser en självklarhet, där jag tror få gör det, och förfasar sig till nivån där han häcklar och hänger ut individer - över att samhället inte delas hans åsikt. Min poäng med mitt mail/blogginlägg var att presentera en annan synvinkel för att jag tycker den är relevant att (re)presentera. Det var också därför jag postade en kommentar här på din blogg eftersom du (till skillnad från de flesta andra som länkat till Expressen-artikeln) faktiskt hade något intressant att säga, även om jag tycker du förenklade frågan lite väl långt.
Jag beklagar att kommentaren, åter igen, blev mycket längre än jag hade velat, men passar samtidigt på att tacka för att du tagit dig tiden att läsa och svara. Det är intressant och alltsom oftast nyttigt att få samhället presenterat för sig såsom det ter sig ur en annans synvinkel, speciellt som ni i KD uppenbarligen gör någonting rätt där uppe i Markaryd med 45-procentigt stöd.
(Jag har inte för avsikt att skriva fler jättelånga inlägg. Ville mest för lite mer förståelse för din sinvinkel - och peka på var min egen dito kommer från - i frågan)
Visst har du och jag olika syn, inte bara i värderingen av de kristna traditionerna, utan sannolikt olika syn i värderingen av traditioner över huvud taget. Jag delar också din konklusion att ”traditioner upprätthålls lämpligen av de som vill göra det, men bör kanske inte påtvingas andra, även om det är både gamla och fina traditioner.”
SvaraRaderaDet var ju faktiskt det jag föreslog från början. Om det nu finns en majoritet, kanske till och med en överväldigande sådan, på sina håll som vill upprätthålla traditionen att hålla skolavslutningarna i kyrkan tycker jag att de ska få göra det. Och den som inte vill bli påtvingad detta ska ha full frihet att få avstå.
Och om det på andra håll finns de som vill upprätthålla traditionerna genom att komplettera skolavslutningen med en frivillig ceremoni i kyrkan tycker jag man ska få göra det. Några kanske bara vill ha sin avslutning i skolan, utomhus eller på någon annan plats. Inga problem.
Inget av detta är emellertid något som Skolverket eller Skolinspektionen behöver lägga sig i, utan är en fråga som kan hanteras lokalt av dem som berörs av aktiviteten; kommun/skola, föräldrar och elever.
Konklusionen av vår debatt, som jag tycker är uppfriskande, är kanske att vi, trots olika uppfattning om värdet av våra traditioner, seder och bruk, inte är oense om att man kan hitta former för att upprätthålla dem. Med respekt även för dem som inte vill eller tycker lika.