Efter den famösa och fullständigt felaktiga artikeln om skolans resultat i Markaryd, har kontakterna mellan redaktionen och förvaltningen på Utbildnings- och kulturnämnden varit många. När tidningsledningen bröt sitt löfte att kraftfullt dementera sina felaktiga påståenden, reagerade jag och gav förvaltningen mitt uttalade stöd. Låt mig först slå fast att elevernas resultat i Markaryds kommun behöver bli bättre. Det är också det mest prioriterade politiska målet gällande skolan som vi har och detta är vi fullständigt överens om. Men inte blir elever och lärare mer motiverade i det arbetet, när det felaktigt och med stora rubriker basuneras ut från Smålänningen att skolan i Markaryd är sämst i landet. Ett påstående som är lögn!
Hur agerar då den granskande lokaltidningen? Jo, tidningens nyhetschef Anna H Lilliequist konstaterar följande i ett mail till förvaltningschefen i fredags:
”Efter att ha talat med dig i telefon och även med Berne Eliasson (S) så kan jag konstatera att artikeln på sista sidan innehåller felaktigheter som måste rättas till. Reportern måste helt enkelt ha missuppfattat Salsa-begreppet och blandat ihop detta med resultat. Detta är djupt beklagligt och något som kommer att tas upp med den aktuella reportern. ….. Det kommer att bli en stor dementi i artikelform i måndagens tidning!”
Alla som har läst måndagens Smålänningen i måndags, kan konstatera att det inte blev någon dementi. I stället fick förvaltningschefen göra ett genmäle. Skillnaden mellan en dementi (där tidningen gör ett tillrättaläggande och talar om och beklagar att man gjort fel) och ett genmäle (där den förfördelade parten får möjlighet att ge sin syn på saken) är väsentlig. Detta ansåg jag vara ett löftesbrott från tidningen, varför jag i måndags tog kontakt med redaktionschefen.
I mailväxlingen med mig skriver redaktionschef Anita Johansson följande:
”Jag tycker, precis som du, att vi gjorde ett riktigt dåligt jobb i torsdags kväll och jag har full förståelse för er reaktion. Min och Annas ambition var att rätta till det genom en stor, tydlig artikel överst på Markarydssidan och med puff på sidan ett med rubriken "Markaryds skola inte sämst". Jag menar att det är en dementi i artikelform.”
Efter diverse mailväxling fick jag igår eftermiddag definitivt besked av redaktionschef Anita Johansson att Smålänningen inte har för avsikt att korrigera sina misstag publikt i tidningen, varför jag skickade iväg följande avslutningsmail:
”Det förvånar mig inte. Det var därför jag skrev "med spänning", eftersom självkritik på ledarplats hade varit både oväntat och modigt. När det kommer till självkritik och att dementera ett fel som ni bevisligen har begått, då sviktar modet. Att granska och kritisera andra är betydligt behagligare, särskilt om man inte ens bemödar sig om att ta reda på fakta eller sätta sig in i ett ärende. Tyvärr kan jag, och väldigt många med mig, bara konstatera att denna never-ending story fortsätter med periodisk regelbundenhet och att det är samma skribent som gång efter gång är orsak till fadäserna. Jag vet snart inte hur många gånger tidningen, och inte minst du själv, lovat förbättringar, men av dessa ser vi inget. Innebörden i ordet "löfte" tycks vi tolka lika olika som innebörden i ordet "dementi".”
Så trovärdigt agerar vår lokaltidning! Den uppfattning man verkligen har, beklagar man i några mail till en liten krets, medan man undanhåller allmänheten och läsarna denna information. Eller som jag uttryckte det i några frågor till nyhetschefen Anna H Lilliequist, vilka jag för övrigt fortfarande inte fått något svar på:
”Hur hade ni lyft fram i tidningen om någon politiker eller tjänsteman hade sagt det både du och Anita Johansson skriver; dvs "att vi gjorde ett riktigt dåligt jobb"? Är det bara jag som tror att detta hade föranlett en stor rubrik, artikel och med berörd kommunal tjänsteman/politiker på bild?”
Jo, jag vet att tidningen alltid får sista ordet. Jag vet att det är föga värt att hoppas på att tidningen publikt skulle medge det man uttrycker i sina mail till kommunen. Men trots det vägrar jag lägga mig platt! Jag vägrar konsekvent att vara tyst och låta osanningar och lögner stå oemotsagda. Är det något som är min uppgift som politiker, så är det att reagera på det som är orättfärdigt och fel.
Smålänningens agerande är djupt beklagligt och mycket allvarligt. Ytterst kan detta leda till att tjänstemän och politiker väljer tystnaden i stället för öppenhet. Vilken politiker eller tjänsteman vill, genom ett uttalande, riskera att Smålänningen återigen missuppfattar och basunerar ut påståenden som är fullständigt felaktiga – utan att man själv, när felet uppdagats, är beredd att tala om eller beklaga att man gjort fel? Om det blir konsekvensen, har den granskande tidningens feghet bidragit till att ytterligare undergräva det demokratiska system vi borde vara betydligt mer angelägna om att förvalta. Men den slutsatsen blir tidningen och jag förmodligen inte heller överens om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar