Personliga skadestånd - ny giv för Kommunal i Markaryd?

 

Kommunal i Markaryd har nyligen i två fall krävt personliga skadestånd till två av sina skyddsombud vid en tvisteförhandling med Markaryds kommun. Självklart ska kommunen agera korrekt, men att kräva personliga skadestånd till två av sina skyddsombud på 20 000 kr respektive 30 000 kr till enskilda personer känns för mig så långt ifrån den fackliga, solidariska tanken man kan komma. 

 

Kommunals agerande blir än mer anmärkningsvärt i det här fallet. Här är det Kommunals lokala ordförande, som tillika är vice ordförande i kommunfullmäktige och därmed kommunens näst främste arbetsgivarföreträdare, som drivit frågan att ett personligt skadestånd ska tillfalla bl a sin egen partikamrat, Kommunals huvudskyddsombud, som också är ledamot av kommunfullmäktige.

 

Frågan, som diskuterades vid kvällens sammanträde med kommunfullmäktige i Markaryd, är föranledd av att oppositionsrådet Joakim Pohlman (S) ställt en interpellation till mig om ”brott mot arbetsrätten”. Av förklarliga skäl ville Joakim Pohlman inte kommentera mitt svar på en enda punkt, utan ägnade sitt inlätt till att smutskasta mig för att jag inte förstod hur lojalt det är mot Kommunals medlemmar att skyddsombuden, som i det ena fallet är partikamrat med Pohlman, får stora belopp i sina egna fickor.

 

I mitt svar, som går att läsa i sin helhet nedan, slår jag med tydlighet fast att kommunen självklart ska följa gällande lagar och regler. Samtidigt ifrågasätter jag nivån på skadeståndskravet i förhållande till förseelsens art samt att Kommunal frångår gängse praxis och i stället driver frågan om personliga skadestånd.

 

Tänk er själva. De s k barnhemsbarnen, som blivit bestulna hela sin uppväxt av samhället, får kanske några hundratusen kronor. I det här fallet får ett skyddsombud, som tillika är kommunpolitiker för (S), 30 000 kr för att kommunen missat att kalla till en överläggning. Snacka om proportioner! 

 

I de aktuella fallen har personalen, inklusive det lokala arbetsplatsombudet, varit involverad under hela processen. Kommunen har sedan missat att kalla samma person till en formell förhandling. Detta kunde naturligtvis påtalats i god samverkansanda, men tyvärr har Kommunals företrädare valt att driva ett skadeståndsanspråk där en del har betalats ut som ett personligt skadestånd på 20 000 kr respektive 30 000 kr.

 

Hela skadeståndet uppgår till 50 000 kr respektive 75 000 kr i de två fallen och ingen del av detta kommer att tillfalla medlemmarna i Kommunals lokala avdelning. Hur solidariskt är det mot övriga medlemmar i den lokala avdelningen?

 

Kommunen har formellt gjort fel och det ska kommunen stå för, vilket vi också gjort! Kommunfullmäktiges vice ordförande har i rollen som förhandlare för Kommunal sett till att en partikamrat får 30 000 kr i skadestånd, medan den lokala avdelningen och dess medlemmar inte får ett öre.

 

Sällan har jag varit med om ett så omoraliskt och oetiskt beteende!

 

 

Här följer hela mitt interpellationssvar:

 

Svar på interpellation om ”Brott mot arbetsrätten”

Joakim Pohlman (S) påstår i en interpellation att kommunen ”under en kort tid brutit mot arbetsrätten i flera fall”. Han frågar vad jag som kommunstyrelsens ordförande anser om detta och vad jag avser att vidta för åtgärder för att detta inte ska inträffa igen.

 

Det självklara svaret på Joakim Pohlmans två frågor är att jag anser att de lagar och regler som finns på arbetsmarknaden ska följas, liksom de avtal som slutits mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. Denna uppfattning delas också av våra chefer och arbetsledare. På förekommen anledning har jag för kommunchefen påtalat betydelsen av att detta synsätt genomsyrar hela den kommunala organisationen. En viktig del i sammanhanget är att erbjuda våra chefer kontinuerlig utbildning i arbetsrättsliga frågor. I förlängningen ser jag dessutom gärna att ett s k samverkansavtal kan komma till stånd mellan arbetsgivaren, Markaryds kommun, och de fackliga organisationerna.

 

 

Det som föranleder interpellationen förtjänar dock en något vidare belysning för ställa förseelsen i proportion till det skadestånd som utkrävts. Markaryds kommun hanterar många frågor i samverkan med de fackliga organisationerna på ett informellt sätt och personalenhetens bedömning är att man har kontakt med de fackliga organisationerna i genomsnitt 3-4 tim/vecka. Till detta ska läggas tiden för mer formella överläggningar och förhandlingar. Kommunens kostnader för ersättning till fackliga förtroendevalda uppgick under 2012 till 1 615 000 kr. Den absoluta merparten av denna samverkan sker i bästa samförstånd.

 

Jag bedömer att relationerna till de fackliga organisationerna i Markaryds kommun generellt kan betecknas som mycket goda och inte sällan klaras frågorna ut vid informella kontakter mellan arbetsgivarrepresentanter och de fackliga företrädarna. Då arbetsrättet är komplex - det finns t ex över 100 olika lagar som styr förhållandena på arbetsplatserna - och då Markaryds kommun är en stor arbetsgivare med ca 45 olika arbetsgivarföreträdare, är det inte konstigt att det någon enstaka gång, främst genom den mänskliga faktorn, kan brista. Att det kan hända hör emellertid till undantagen. Det är dock inte på något sätt försvarbart!

 

För en väl fungerande samverkan krävs att samtliga parter tar sitt ansvar och är delaktiga, till exempel genom att agera då man ser att samverkan brister. Detta gäller för såväl personal, fackligt förtroendevalda som för oss politiker.

 

I den beredning av ärenden som jag personligen deltar i, försöker jag själv alltid förvissa mig om att ärendena är korrekt beredda och har varit föremål för MBL-förhandlingar då detta kräva. Ett exempel på detta, och som interpellanten väl känner till, är när jag vid kommunstyrelsens sammanträde 2013-01-15, § 10, yrkade återremiss på ett ärende när jag uppmärksammade att detta inte hade MBL-förhandlats. Detsamma förväntar jag mig också av interpellanten, som har möjlighet att delta vid kommunstyrelsens olika beredningar.

 

Så förväntar jag mig att vi alla ska agera! Ansvaret för detta blir inte mindre i de fall man både är facklig förtroendeman och politiker. Som ledamot av kommunfullmäktige är man av väljarna utsedd till arbetsgivarrepresentant och har då också en skyldighet att agera som en sådan.

 

De fall interpellanten hänvisar till gäller, vad jag förstår, två ärenden som Kommunal drivit till en lokal tvisteförhandling enligt § 10 MBL. I det ena fallet handlar det om att skyddsombudet inte getts möjlighet att medverka vid om- och tillbyggnad av Strömsnäsbadet, vilket är kommunstyrelsens ansvar. I det andra fallet har skyddsombudet inte getts möjlighet att medverka vid planering och ombyggnation av personallokaler, vilket faller under socialnämndens ansvar. Vid tvisteförhandling har parterna enats om att skadestånd ska utgå med 50 000 kr respektive 75 000 kr.

 

I samband med tvisteförhandlingen har personalchefen varit i kontakt med en arbetsrättsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, varvid har bekräftats rätten att begära ett högt skadestånd i frågor av denna art. Att använda sig av denna rätt vid förseelser som i de här förekommande två fallen bedöms dock vara tämligen ovanligt, inte minst med tanke på att berörd personal till viss del varit involverad i processen och därmed haft inflytande över hur ombyggnationerna skulle utföras.

 

Det normala vid arbetsrättsliga tvister har, åtminstone så här långt, varit att skadeståndet i sin helhet tillfaller den fackliga organisationen, något som jag anser vara ett korrekt sätt att agera på. Den fackliga organisationen företräder sina medlemmar och upplevs nog av de flesta som en organisation vars uppdrag är att agera solidariskt med sina medlemmar. Det rimliga borde, enligt min uppfattning, därför vara att den här sortens skadestånd kommer respektive facklig organisations medlemmar till del.

 

Det anmärkningsvärda, och vad som är ett helt nytt, är att Kommunal i de här två fallen krävt personliga skadestånd till två av sina berörda skyddsombud. I det ena fallet bör noteras att det aktuella skyddsombudet samtidigt är arbetsgivarrepresentant i sin roll som vald ledamot av kommunfullmäktige för socialdemokraterna.

 

Med månadslönen för maj månad får de två skyddsombuden utbetalat 20 000 kr respektive 30 000 kr i personligt skadestånd! Av förhandlingsprotokollet framgår inte på vilket sätt de båda skyddsombuden skulle lidit någon personlig skada och inte heller på vilket sätt det personliga skadeståndet skulle stå i proportion till den aktuella förseelsen. I vilken omfattning de båda skyddsombuden lidit personlig skada till den grad att det rättfärdigar ett personligt skadestånd kan ju alltid diskuteras, men som jag ser det, verkar Kommunals krav stå mycket långt från den fackliga, solidariska tanken. Genom Kommunals agerande kommer skadeståndet i sin helhet, förutom det personliga skadeståndet, att tillfalla den centrala fackliga organisationen och inte Kommunals medlemmar lokalt.

 

Interpellanten undrar i sin andra fråga vad jag som kommunstyrelsens ordförande avser att göra, vilket jag inledningsvis redan besvarat. Markaryds kommun ska som arbetsgivare agera korrekt, en uppfattning jag vet delas fullt ut av tjänstemannaorganisationen!

 

Det som däremot oroar mig är hur Kommunal fortsättningsvis kommer att agera. Kommer man i god samverkan att påtala risker för bristande samverkan eller kommer man att välja att låta bli detta? Har man det goda omdömet att inte agera och blanda ihop sina roller som arbetsgivarrepresentant, dvs ledamot av kommunfullmäktige, och som fackligt förtroendevald? Är det verkligen lämpligt att förena två så skilda uppdrag som arbetsgivarrepresentant och fackligt förtroendevald då man uppenbarligen kan riskera att hamna i en lojalitetskonflikt? Konsekvensen kan ju faktiskt bli att man, genom att inte påtala brister i samverkan mellan parterna, faktiskt belönas med personliga skadestånd i storleksordningen 20-30 000 kr. som i de två nu aktuella fallen. Det utvecklingen bekymrar mig och risken är uppenbar att det dessvärre mycket snabbt kan leda bort från en god samverkan, vilket jag djupt beklagar.

 

Bengt Germundsson

Kommunstyrelsens ordförande