Skall människors plånbok avgöra hur bra vården, skolan och omsorgen är? Ska det nationellt fastställda uppdraget vara likvärdigt för alla barn, gamla och funktionshindrade oavsett om man råkar bo i en attraktiv boendekommun med många höginkomsttagare nära storstaden eller i en inlandskommun där andelen pensionärer är lika stor som befolkningen i arbetsför ålder? Har inte alla barn, gamla och funktionshindrade rätt att få en likvärdig skola och vård? Jo, det är jag säker på att den absolut övervägande majoriteten av befolkningen tycker. Ett likvärdigt, nationellt uppdrag kräver en solidarisk finansiering.
Därför har samtliga partier under decennier ställt sig bakom ett utjämningssystem som dels utjämnar för de enorma skillnader som finns mellan Sveriges kommuner vad gäller skattekraft, men också för strukturellt betingade, opåverkbara kostnader för obligatoriska verksamheter. Det har man åtminstone ställt sig bakom så här långt.
I april 2011 överlämnade jag, som ordförande för den senaste parlamentariska skatteutjämningskommittén, ett unikt betänkande till finansmarknadsminister Peter Norman. Samtliga ledamöter från alla partier, experter och sakkunniga ställde sig bakom kommitténs förslag som därmed var enigt utan reservationer eller särskilda yttranden. Något tidigare hade aldrig hänt i utjämningssammanhang. Drygt 90% av remissinstanserna ställde sig bakom merparten av kommitténs förslag.
Efter remissrundan har inget hänt, utan förslaget har effektivt stoppats upp på finansdepartementet. (KD) och (C) har försökt få med sina Allianskamrater, men tiden har gått. Till dess ett enigt finansutskott igår gav regeringen i uppdrag att lägga fram en proposition om en reformerad skatteutjämning.
Det är slående hur stor okunskapen är om systemet som sådant. Likaså är väldigt många omedvetna om kommitténs förslag. Mångårig kunskap, vetenskapliga rapporter och uppföljningar som beslutsfattare normalt är väldigt angelägna att lägga som grund för sina beslut, är inte värda någonting. Myter och medvetna osanningar sprids som stöd för den egna uppfattningen.
Utjämningskommittén.08 arbetade under c:a 2½ år för att ta fram betänkandet. Den bärande princip vi arbetade efter var att identifiera de opåverkbara variablerna för strukturellt betingade kostnader som kommuner och landsting har för obligatoriska verksamheter och hitta statistiskt signifikanta samband med en hög förklaringsgrad. Fram till det näst sista kommittésammanträdet diskuterade och arbetade vi för att bli överens om dessa principer och variabler innan utfallet presenterades på kommun- och landstingsnivå.
Därför är det lite beklämmande att konstatera att det enda som räknas är siffran på sista raden och huruvida den egna kommunen blir vinnare eller förlorare.
Min förhoppning är att det fortfarande ska finnas en majoritet i Sveriges Riksdag som anser att barnen i Ydre ska ha samma rätt till en likvärdig skola som barnen i Sollentuna oberoende av sina föräldrars skattekraft och tjocklek på plånboken. Jag hoppas att våra folkvalda politiker fortfarande ska anse att demensvården ska vara likvärdig för de drabbade oavsett om man råkar bo i så demografiskt vitt skilda kommuner som Sorsele eller Täby.
Det är inte utan viss oro jag noterar att alltfler börjar sväva på målet. ”Likvärdigt? Ja, men inte ska vi vara med och utjämna för skillnaderna. Det får var och en klara själv”.
En anledning till att jag blev kristdemokrat är begreppet ”personalism” som innebär en helhetssyn på människan. Kristdemokratin vänder sig mot såväl individualismen som kollektivismen. Enligt Kristdemokraternas principprogram är också solidariteten en grundbult. Den solidariteten definieras i principprogrammet som ”en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda”.
Med den värdegrunden är det inte svårt att ta strid för uppfattningen att likvärdiga förutsättningar är och fortsatt ska vara en självklarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar