Distans är Hägglunds ledarstil

I slutet av november i fjol nåddes kulmen i den debatt om ledarskap inom Kristdemokraterna som jag då initierat. Taket höjdes, trösklarna sågades och rummet vädrades när vi tog oss tid med en diskussion där det bekräftades att jag långt ifrån var den ende i partiet som såg brister i ledarskap och ledarstil hos partiledaren.

Den fråga som nu pockar på svar är; ”Hur blev det sedan”? Mycket har blivit bättre. Kristdemokraterna har idag en klart bättre central organisation, en tydlig verksamhetsplan och en struktur som efterlysts i minst två valanalyser. Förbättringarna ser jag som ett resultat av partisekreterarens arbete. Däremot ser jag inte att de löften om ett förbättrat ledarskap som Göran Hägglund gav partistyrelsen den gången har gått i uppfyllelse.

Den kritik jag framför kan naturligtvis framstå som svårbegriplig för en bredare allmänhet. I lunchekot den 4/10 försäkrade Hägglund: ”fokus i mitt ledarskap är att tala med många överallt och vara lättillgänglig.” Det är fel rakt igenom! Göran Hägglunds ledarskap präglas av distans och frånvaro, framför allt i förhållande till partiorganisationen och till hårt arbetande förtroendevalda i kommuner och landsting. Vad hjälper det att vinna popularitet utanför partiet, då man samtidigt förlorar väljarstöd i val efter val? Vad hjälper det att få igenom en del förslag i regeringsställning, då man samtidigt ser att kristdemokrater i landets kommuner tröttnar och känner sig uppgivna?

För att nå framgång i en folkrörelse är det en förutsättning att man får medlemmarna med sig. Ett gott, inkluderande ledarskap är avgörande för att lyckas. Som politiker med ett mycket starkt stöd i min kommun är jag beredd att arbeta för en förändring. Det vill jag göra tillsammans med en ledning som förstår att ta tillvara den kraft och kompetens som finns i olika delar av organisationen. Förutsättningen är att partiet vågar förändring.

Mats Odell är för mig den person som, i det allvarliga läge Kristdemokraterna nu befinner sig i, har de bästa förutsättningar att överbrygga motsättningarna och få ett sargat parti att växa och växa samman. Han har en bred politisk erfarenhet. Hans sociala patos kombineras med engagemang också för företagandets villkor. Med Odells kompetens och förmåga att se och ta tillvara människor i hela partiorganisationen finns en god möjlighet för Kristdemokraterna att bli ett parti att räkna med i valet 2014. Men vi kan inte fega ur. Vi kan inte vänta. Vi måste ge Mats Odell en möjlighet att stå i ledningen för detta arbete från och med Rikstinget i januari 2012!

Mitt namn har förts fram i nomineringar till olika poster i presidiet. Idag har jag meddelat valberedningen att jag kan stå till förfogande som kandidat till någon av vice ordförandeposterna under förutsättning att Mats Odell blir vald till partiledare. Odell kommer, med sina goda ledaregenskaper, att bygga ett lag. I det laget står jag till förfogande i en roll för att stärka partiorganisationen. Jag fikar inte efter någon statsrådspost. Min strävan är att medverka till ett lyft för den lokala nivåns betydelse när det gäller att forma en nationell politik på kristdemokratisk värdegrund. Det är dags för partiet att en gång för alla sätta laget före jaget. Därför behöver vi ett partiledarbyte!