Vilken vecka!

Vad är det egentligen som pågår i Sverige? I början av veckan kunde vi ta del av uppgifter om att sexuella övergrepp på flickor i samband med festivaler skulle ha mörklagts av polis och media för att dölja gärningsmännens ursprung. Sedan visade det sig att en rad anmälningar kommit in om liknande övergrepp i samband med nyårsfirande i olika delar av landet. Liknande uppgifter om sexuellt ofredande av flickor i vår region framkom i ett par reportage i tidningen Smålänningen i slutet av veckan.

Så kom Aftonbladets avslöjanden om det skandalösa agerandet inom Kommunal. Kassören i förbundet blev ett bondeoffer, så att Kommunals ordförande och förbundsstyrelse kunde be om ursäkt och ge sken av att man inte visste något om vad som pågått.

I fredags visade det sig att utrikesministern var inblandad genom att hon fått hyra en lägenhet av Kommunal. Margot Wallström bedyrade att hon blivit förd bakom ljuset och att Kommunals ordförande hade ljugit för henne. Samma utrikesminister blev under veckan för övrigt persona non grata och förbjuden att göra officiella besök i Israel till följd av sina, minst sagt, odiplomatiska uttalanden.

Hur kommer det sig att ledande politiker och fackföreningsledare ständigt hamnar i sådana här situationer? Har man inte dragit några erfarenheter av tidigare misstag och mediadrev? Finns det ingen moral kvar som gör att man ens försöker efterleva de fina etiska principer man själv varit med att besluta om?

Det är inte svårt att inse varför människor i vårt land uttrycker ett allt större förakt för politiker eller fackliga företrädare. ”Att ha ett förtroendeuppdrag är det finaste man kan ha”, sa Stefan Löfven i kvällens Agenda. I valrörelsen påpekade samme Löfven gång på gång hur något håller på att gå sönder i Sverige. Han fick rätt; något har inte bara gått sönder – något har fullständigt raserats. Detta ”något” kallas ”förtroende”!