KD ensam garant för föräldrarnas valfrihet!

Alliansregeringen har mycket vällovligt genomfört ett antal reformer för egna val och vi har idag fler möjligheter än någonsin att bestämma själv. Utom på ett område – familjepolitiken!

.

Är det inte märkligt att valfriheten för föräldrar att själv bestämma om sin barnomsorg ständigt motarbetas? Vad är det som gör det så farligt med familjepolitiken att politiker, som vanligtvis vill överträffa varandra i att vara liberala, plötsligt förvandlas till socialistiska ideologer? Vad är det som gör att föräldrar, som vanligtvis är betrodda att fatta stora och livsavgörande beslut, av dessa politiker inte längre betraktas som kapabla att fatta beslut om hur deras barnomsorg ska se ut?

.
Idag gör DN ett stort nummer av en SCB-rapport som baseras på mer än ett år gammal statistik och slår fast att vårdnadsbidraget är ett ”fiasko”. En självklar slutsats om man står på den sida som vill begränsa valfriheten för föräldrarna, men fullständigt ologiskt om man reflekterar över förutsättningarna.

.
Kristdemokraterna har hela tiden kämpat för att vårdnadsbidraget ska bli obligatoriskt i alla kommuner och att ersättningen ska ligga på högre nivåer. Våra kära allianskamrater M, C och FP har dessvärre lyckats begränsa vårdnadsbidragets attraktivitet genom att göra det frivilligt för kommunerna att införa det, sätta ersättningsnivån så låg att den blir begränsande samt omgärda reformen med ett stort antal administrativa regler som effektivt begränsar nyttjandet.

.

Mot denna bakgrund kan knappast reformen betraktas som det fiasko som DN och andra media nu basunerar ut. I dagens P1-morgon utvecklar jag detta resonemang.
.

Kristdemokraterna har aldrig krävt att vårdnadsbidraget ska ersätta någon annan familjepolitisk reform. Däremot skulle vårdnadsbidraget kunna vara ett, av flera, alternativ utifrån det behov föräldrarna själv bedömer sig ha. Beklagligt nog delas inte denna uppfattning av M, C och FP som annars villigt flaggar med valfrihetens banér.

.

Som politiker ska vi ge människor möjligheter. Viljan att lägga sig i och styra enskilda människors och familjers val tycks emellertid vara alldeles för djupt rotad bland våra riksdagspartier. När till och med borgerliga politiker helt okritiskt föreslår tvångsdelning för hur föräldrarna ska fördela sina föräldradagar, könskvotering till styrelseuppdrag eller förbud mot alltför många manliga figurer i LEGO-lådan, framstår Kristdemokraterna allt tydligare som det enda parti som vill markera en tydlig gräns för den politiska klåfingrigheten.

.

Att Kristdemokraterna är det enda partiet som värnar föräldrarnas valfrihet torde ingen kunna tvivla på idag.

Bra, Hägglund, men nu måste vi gå från ord till handling!

I en intervju i SvD idag ger Göran Hägglund två mycket efterlängtade besked. Hägglund utlovar att Kristdemokraterna ”nu ska bli en tuffare alliansbroder”. Äntligen! Detta var ett förslag vi förde fram redan i valanalysen 2006 och som återkommer fyra år senare i valanalysen 2010. När jag själv uttryckte liknande tankar för två år sedan i en annan SvD-intervju blev jag uppringd och tillrättavisad av – ja, ni vet nog vem.
.

Hägglund ger också ett tydligt besked om att det kommer att krävas förändringar av det hårt kritiserade regelverket för sjukförsäkringarna. ”Det finns flera saker vi behöver ändra på”, säger han. Inte heller det här beskedet kommer en dag för tidigt. Självklart ska Kristdemokraterna vara det parti som tar strid för de svagaste i samhället och för den som råkar illa ut till följd av ett stelbent regelverk.

.
Jag är den förste att välkomna denna tydlighet från Göran Hägglunds sida som jag välvilligt tolkar som en omsvängning efter höstens debatt och den förlösande diskussion partistyrelsen hade i slutet av november. I SvD-intervjun säger Hägglund emellertid inget om hur denna förändring ska gå till. Precis som i sitt utspel om vårdnadsbidraget under hösten konstaterar han att han ”har idag ingen färdig lösning”. Några färdiga lösningar kommer nog inte heller att dyka upp som en blixt från en klar himmel. Däremot måste vi för att upplevas trovärdiga som politiker och politiskt parti kunna visa på de möjligheter som finns till förändring och förbättring. Det håller inte i längden att säga sig vilja förändra, man måste också visa på konkreta möjligheter.
.

Under de kommande månaderna ska vi internt i partiet diskutera och ge synpunkter på den starka kritik som framkommer i Framtidsgruppens valanalys. Detta arbete, tillsammans med partiledarens nyuttalade vilja till förändring, innebär möjligheter till en utveckling i positiv riktning för partiet. Men då gäller det att ganska snart också gå från ord till handling!
.

Den förändrade inriktning som Göran Hägglund nu aviserar kommer att kräva ett kraftfullt och tydligt agerande från hela partiet. Att partiledaren nu signalerar en tuffare linje gentemot Allianskamraterna liksom en förändrad hållning i politikens innehåll innebär ju inte att de som tidigare gett honom strategiska råd per automatik kommer att göra liknande piruetter.
.

I avvaktan på den interna diskussion som förhoppningsvis ska leda fram till mer färdiga lösningar och förslag i sakpolitiska frågor borde Hägglund visa att han menar allvar med sina besked i SvD-intervjun. Då räcker det inte med att ha utsett en ny partisekreterare, utan det krävs att lagledare Hägglund gör fler förändringar i laguppställningen för att åtgärda Framtidsgruppens kritik på ”dåligt lagarbete, oklart ledarskap och för få egna utspel”.

"Grundlurade av energipolitiken?"

Så uttryckte sig en fastighetsägare i kvällens SVT-dokumentär Kärnkraftsfiaskot som avslöjade hur mycket elbolagen tjänar på att kärnkraftverken inte fungerar i Sverige.

Enligt beräkningar från Sweco kostade detta konsumenterna 7 miljarder kronor förra vintern. När det var som värst stoppade flera företag sin produktion. Det lär inte bli billigare det här året. Privatpersoner och företag får stå för kostnaden.

”Vi är inte stolta för vad vi gjort på något sätt”, säger E.ON.

Det var tänkt att avregleringen skulle leda till lägre elpriser. I en rapport från FN-organet IAEA konstateras att Sverige är det land i världen där kärnkraften fungerar sämst. Vi har flest oplanerade stopp i hela världen, vilket skylls på bristande underhåll och långsiktighet samt kortsiktigt ekonomiskt tänkande.

”Så fungerar marknaden”, säger Vattenfalls VD. Man undrar vilken värld han lever i. Visst är det märkligt och ganska orimligt att man ska tjäna mer på grund av att man levererar dåligt. Det är inte många marknader som visar upp den karakteristiken.

Vattenfall är idag statens stora kassako och levererar en rejäl vinst. Det staten förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. För många går hela jobbskatteavdraget tillbaka till staten i form av högre elpriser. Det var väl inte riktigt så det var tänkt, eller?

Staten och kraftbolagen sitter i samma båt. Men en sak är säker; om ansvaret hade varit kommunernas, hade regeringen omedelbart beslutat om tvingande åtgärder eller vitesförelägganden för att komma till rätta med problemet.

God Jul till er alla!

En riktigt God Jul tillönskar jag er alla!

Smålänningen sätter sig över demokratin?

Lars Davidsson, ledarskribent och debattredaktör på Smålänningen, påstår i en ledare i tidningen Smålänningen igår att Alliansen i Markaryd håller två partier utanför det politiska arbetet i kommunen. Davidsson menar att Sverigedemokraterna och Miljöpartiet ska få ett politiskt inflytande som de själva inte lyckats uppnå i kraft av valresultatet. Ett mycket märkligt ställningstagande.

Än mer märkligt blir det när Davidsson, vid ett telefonsamtal med mig, menar att Alliansen borde dela med sig av sina platser till Miljöpartiet. ”Du bör reflektera över er starka ställning i Markaryd”, säger han då jag påpekar det orimliga i resonemanget. Någon kritik mot Socialdemokraterna, hos vilka Miljöpartiet sökt stöd, framkommer inte. Det rimliga hade väl ändå varit att fundera över varför oppositionspartierna inte väljer att samverka innan majoriteten kritiseras för att inte ta med Miljöpartiet i sin laguppställning.

Sanningen är, som vanligt, inte särskilt intressant att lyfta fram. ”Vi tycker så här och därför väljer vi den här vinklingen”, säger Davidsson. Vad är då sant i frågan? Jo, följande:

1. Varken Sverigedemokraterna eller Miljöpartiet kan av egen kraft (2 resp. 1 mandat) ta någon plats i styrelse eller nämnder.

2. Vallagen följs och platserna tilldelas partierna i relation till valresultatet. I de tre stora nämnderna med 11 platser ger detta Alliansen 7 platser och Socialdemokraterna 4 platser.

3. En samverkan mellan S+MP förändrar inte detta styrkeförhållande, varför jag förstår Socialdemokraternas ovilja att samverka med MP, eftersom de då skulle förlora platser till ett annat parti.

4. Om MP+SD hade samverkat hade man tillsammans tagit en plats i respektive nämnd på bekostnad av Socialdemokraterna.

5. Att MP och SD valt att inte samverka och vinna platser genom att begära proportionellt val, kan knappast lastas Alliansen eller Socialdemokraterna.

6. KD har, av sina platser, erbjudit FP en insynsplats i form av en ersättare i UKN. Valen till nämnder och styrelse sker indirekt, helt i enlighet med Kommunallagen, och platserna behöver inte tillsättas av någon ledamot eller ersättare från kommunfullmäktige.

Smålänningen har i två artiklar och en ledare valt att inte redovisa korrekta sakförhållanden. Det är beklagligt, men långt ifrån ovanligt. Att inte redovisa så korrekt som möjligt eller att antyda att partierna inte följer lagstiftningen är ohederligt. Allra värst är kanske ändå att tidningen gör ett politiskt ställningstagande genom att plädera för att Sverigedemokraterna och Miljöpartiet ska få ett starkare politiskt inflytande än vad väljarna i Markaryds kommun gett dem.

Var det bara en läpparnas bekännelse?

För tio dagar sedan lämnade jag sammanträdet med partistyrelsen med ett uttalat löfte att kritiken mot partiledningen skulle tas på allvar. Det som kommit fram de senaste dagarna får mig att undra om löftena från förra fredagens partistyrelsemöte inte var mer än läpparnas bekännelse.

När chefen inte agerar trots vetskapen om att samma beteende fortgår, blir konsekvensen att beteendet är sanktionerat av chefen. Denna uppfattning har jag under helgen framfört till hela partistyrelsen, liksom beskedet att jag inte kan ställa mig bakom eller ta ansvar för att ledningen inte agerar. Ett gott ledarskap hade reagerat och agerat. Nu signalerar man något helt annat och det är förödande!

När jag sedan får ögonen på en debattartikel som Hägglund och Sjögren gemensamt undertecknat och som är publicerad i Arbetarbladet en vecka efter partistyrelsemötet, fredagen den 3 december, blir sammanhanget för mig ganska tydligt. Att agera tillsammans på det här sättet i en artikel med det budskapet, ger en tydlig signal på vems sida man står. Hade jag haft denna kunskap för tio dagar sedan hade det varit mycket svårt för mig att ens acceptera den något svagare formuleringen i uttalandet ”partistyrelsen står bakom”.

Bra att kritiken tas på allvar!

Dagens sammanträde med partistyrelsen karakteriserades av en mycket rak, öppen och konstruktiv diskussion. Något liknande har jag inte upplevt tidigare under de fyra år jag suttit med i partistyrelsen. Taket höjdes, trösklarna sågades och rummet vädrades när vi gav tid för denna oerhört viktiga diskussion som fördes på ett brutalt ärligt, men respektfullt, sätt gentemot varandra. Jag fick bekräftat att jag inte är den ende som har synpunkter på brister i bl.a. ledarskap och ledarstil.

Det känns skönt att hela partistyrelsen och partiledningen nu uttalar att man är medveten om och tar till sig den kritik som riktats angående ledarskap. Vi kom också fram till att de interna arbetsformerna ska förändras så att partiorganisationen ges förmåga att på ett framgångsrikt sätt driva partiets program i hela landet.

Partistyrelsen gjorde vidare en markering att den står bakom partiordförande Göran Hägglund. Jag har efter den senaste tidens debatt uttryckt att mitt förtroende för Göran Hägglund är naggat i kanten. Mot bakgrund av dagens diskussion och uttalande är därför mina förväntningar stora på en förändring av ledarskapet. Göran Hägglund har förklarat sig villig att gå in i det arbetet och det sätter jag nu min tillit till. Ett öppet och konstruktivt sammanträde var första steget, men det kommer att krävas mer än så.

Hur högt är egentligen taket?

Det är med viss förvåning jag läser veckans nummer av Kristdemokraten. Jag tänker då närmast på den debattartikel som tio kristdemokrater undertecknat.

.

Eftersom jag initierat debatten om ledarskapet och ledarstilen i partiledningen funderar jag självklart på min egen roll i sammanhanget och i förhållande till de ganska hårda omdömen som fälls i artikeln.

.
Det läskiga med artikeln är att ingen kritiker eller debattör är citerad eller apostroferad. Den andas härskarteknik genom att kollektivt skuldbelägga alla dem som höjt rösten och inte tycker likadant som de tio undertecknarna. Därför kan det inte uteslutas att man också menar att jag är en av dem som sätter ”ego och uppmärksamhetstörst” före ”partiets utveckling och det gemensammas bästa”.
.

Min avsikt har varit och är fortfarande att lyfta frågan om ledarskap och ledarstil i partiet. Jag tror det behövs. Detta har jag gjort i syfte att utveckla och föra partiet framåt. I en eftervalsdebatt borde det vara relevant och självklart att lyfta även dessa frågor, väl medveten om att det är känsligt. Att inte våga diskutera de frågor jag, och andra, uppmärksammat tycker jag vore ett svek mot partiet.
.

Ofta berömmer vi oss av att ha högt i taket i partiet. Den här artikeln tycker jag visar att vi har en del jobb kvar att göra.

Uteblivna svar är också svar!

Det har nu gått två veckor sedan jag (31/10) ställde ett antal frågor till Göran Hägglund på vårt intranät Navet. Frågorna handlade om utspelet om att ompröva vårdnadsbidraget som ett medel inom familjepolitiken. Jag undrade också på vilket sätt Hägglund kommer att fortsätta driva denna fråga inom Alliansen. Tre dagar senare skickade jag en påminnelse. Svaret har beklagligt nog lyst med sin frånvaro. Detta är inte bara beklagligt, det är urdåligt! Därför har jag nu skickat mina frågor på intranätet i en repriserad version. Jag tror vi är många som både kräver och förväntar oss att få svar.

Det påstås så vackert att debatten ska föras internt. Desto allvarligare då att partiledaren inte svarar på de frågor som ställs på vårt interna forum. Jag har för en vecka sedan i en debattartikel i vår egen partitidning Kristdemokraten ifrågasatt denna ledarstil. Min kritik lär ju inte bli mindre om denna marginalisering av våra medlemmar och förtroendevalda kommer att fortsätta.

Fortsatt skarp kritik från flera håll

I veckans nummer av Kristdemokraten fortsätter debatten om ledarstil och maktstrukturer i partiet. Att det är Emma Henriksson som rycker ut till Hägglunds försvar överraskar mig inte. Men Henrikssons slutsatser att jag skulle ”skylla ifrån mig” eller ”ifrågasätta Framtidsstrategigruppens arbete” faller på sin egen orimlighet. Uppenbarligen har hon varken lyssnat eller läst innantill. Jag har försökt ge en tydlig signal till Framtidsstrategigruppen att utvärdera ledarskapet, inkluderande mig själv, partistyrelsen, partiledaren och andra ledningsfunktioner, samt föreslagit att gruppen i denna analys använder sig av en utomstående konsult.

Varför detta kan vara klokt framgår av Eva Johnssons och Per-Olof Hermanssons debattartikel; ”de som har politiska ambitioner är noga med att understödja alla uttalanden som kommer från partiledningen.” Det finns tydligen en kultur där lojalitet belönas.

I ytterligare två debattartiklar, ”Vårda partidemokratin” och ”Kompetens tas inte till vara” ställer sig en rad kristdemokrater bakom min kritik. Jag hade aldrig skrivit min artikel om jag inte varit övertygad om att mina synpunkter delas av många kristdemokrater på olika nivåer i partiet. Därför är jag tacksam att så många också vågar träda fram, bekräfta och ställa krav på en utvärdering och förändring.

Hägglunds, ganska förringande, svar i förrgår bekräftar bara riktigheten i den kritik som en allt större skara av vårt partifolk nu öppet sällar sig till. Att vägra se det andra ser, urholkar bara förtroendekapitalet ytterligare.