Lagstiftning är inte rätt väg

I söndagens SvD presenterar äldreminister Maria Larsson ett förslag om att införa en äldreomsorgslag för att tydliggöra individens behov i vård och omsorg. Vid en första anblick kan förslaget verka motiverat, men vid närmare eftertanke tror jag inte det är mer lagar vi behöver. Åtminstone tror jag inte att det är något som Kristdemokraterna ska driva.

I de återkommande studierna om hur partierna uppfattas ger de svarande en tydlig bild av Kristdemokraterna. Den allmänna bilden är att vi gärna är emot i olika frågor samt att vi är för förbud och regleringar. Den här bilden förstärks naturligtvis när äldreministern går ut och kräver fler lagar.

Fler lagar innebär per automatik fler förelägganden och viten. Staten är alltid snabb att ta kommuner och landsting i örat när de inte sköter sig. Men vem tar staten i örat när man inte lyckas fullgöra sin myndighetsroll? Ingen!

Subsidiariteten är en grundbult i den kristdemokratiska ideologin. Låt oss tillämpa denna princip i stället för statliga pekpinnar och lagar, och bemyndiga enskilda såväl som förtroendevalda att fatta de beslut som man finner vara bäst. Nationella riktlinjer har varit ett bra instrument där man stimulerar till förbättringar och utveckling. Med lagstiftningen väntar bara straffet runt hörnet!

Det är dags att vi tar för oss!

Tyvärr tycks det som om våra hjärtefrågor inte är särskilt "heta" i den allmänna debatten just nu. De frågor som våra ministrar på Socialdepartementet har att hantera - äldreomsorg, familjepolitik, psykiatri, läkemedel mm - hamnar lätt i skymundan av andra, mer dagsaktuella händelser. Mats Odell gör ett enormt jobb för att hantera finanskrisen, men inte heller detta hjälper när opinionen säger sitt.

Det finns, som jag ser det, en uppenbar risk att Kristdemokraterna enbart förknippas med de mjuka frågorna. I regeringsarbetet kanske man inte kan lägga sig alltför mycket i de övriga Allianspartiernas departement, men alla vi övriga i partiet behöver definitivt inte ta dessa hänsyn. Det är dags att vi börjar ta för oss på betydligt fler områden. Varför ska vi låta moderaterna få frispel på rättspolitiken, arbetsmarknadsfrågorna och statsfinanserna? Varför låta folkpartiet få monopol på skolpolitiken, integrationen och jämställdheten? Och varför låta centern ha ensamrätt på näringslivsfrågor miljö- och jordbrukspolitik?

Kristdemokraterna har en heltäckande politik, men vi måste kommunicera ut vårt budskap och tala om vad vi vill - inte vad regeringen vill. Fler av oss måste ta bladet från munnen och våga stå upp för vårt politiska alternativ. Om inte vi talar om detta för svenska folket, kan vi vara säkra på att ingen annan gör det.

I dagarna kommer den arbetsgrupp som jag suttit ordförande i att presentera våra förslag för att få ett bättre företagsklimat och näringsliv i Sverige. Det ska bli spännande att se hur det tas emot.

Inte förklara, inte försvara - utan lyssna!

Dagens opinionsundersökning från SIFO visar att kristdemokraternas väljarstöd pendlar stabilt mellan 4,0 - 4,5 procent, vilket är 25-30 procent sämre än det senaste valresultatet. Detta trots att vi i regeringsställning, mer eller mindre framgångsrikt, har lyckats få igenom våra förslag, nu senast i form av ett kompromissförslag som ligger till grund för den borgerliga energiöverenskommelsen. Jag kan knappast vara ensam att tycka att detta inte är tillfredsställande. Det var i alla fall inte det här resultatet vi hade för ögonen när vi satte namnet på valanalysgruppens arbete - Vägval 2010, 3,3 eller 21,0 procent?

Visst, säger någon, ska man inte bry sig om resultatet i halvtid när det är slutresultatet som räknas. Helt rätt, men det är betydligt enklare att vinna matchen om man leder i halvtid än om man har några mål i baken. Framför allt är det betydligt roligare när man leder, vilket sporrar till nya tag. Något som verkligen kommer att behövas nu när valrörelsen inför EU-valet snart startar upp.

Och för att fortsätta idrottsmetaforen. När resultaten inte kommer som en följd av den tänkta strategin, gör man en time-out för att analysera situationen, eventuellt ändra strategi och sedan starta på nytt igen. Jag tror det är dags att vi som parti sätter av tid för en sådan analys, i vilken vi också måste involvera hela organisationen.

På mitt förslag ska VU till nästa sammanträde med partistyrelsen fundera på om, och i så fall hur, en strategi och handlingsplan skulle kunna se ut där partiledningen (presidiet, partistyrelsen, kommun- och landstingspolitiska rådet m fl) genomför en kampanj för att möta styrelserna och medlemmarna i varje lokalavdelning. Genom väl förberedda och strukturerade samtal (jfr fokusgrupper) skulle vi säkert få många synpunkter och förbättringsförslag som skulle kunna ligga till grund för en nystart i organisationen. ”Inte förklara, inte försvara – utan lyssna”, skulle kunna vara ett bra förhållningssätt.

Jag tror det här behövs, jag tror det är efterlängtat och jag tror det är nödvändigt. Inte minst för att det kommer ett val 2010 också.

Ut med partipolitiken

Det har varit intressant att läsa kommentarerna efter de nio biskoparnas debattartikel i DN förra fredagen, där man föreslog att Svenska kyrkan skulle avsäga sig vigselrätten. Kyrkopolitikerna i kyrkomötet reagerade i alla fall högljutt mot utspelet. Olle Burell (s) uttalade sig på följande sätt i tidningen Dagen: "Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."

Kan det sägas mycket tydligare? Allt prat om kyrkans skiljande från staten är inget annat än en chimär. I själva verket är Svenska kyrkan minst lika politiserad som tidigare.

Kristdemokraterna beskylls av sina politiska motståndare alltsom oftast för att vara ett konfessionellt parti. Därför blir det ganska märkligt när partier som gärna vill överträffa varandra i sekulärt hänseende - t.ex. socialdemokraterna och vänstern - agerar som Olle Burell (s) och så tydligt talar om att det är politiken som ska styra över kyrkan. Än märkligare är det att allianspartierna m, c och fp, vilka vanligtvis vill motverka statlig styrning, ställer sig bakom en politisk styrning av kyrkan.

Kvar står kristdemokraterna som både i praktisk handling och politik visar att man inte ställer sig bakom politiseringen av kyrkan, men som ändå beskylls för att vara konfessionella. Visst är det paradoxalt?

När ingen längre har makt...

I kvällens Agenda upprepade sig samma scenario som så många gånger tidigare. Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson hänvisar till politikerna och lagstiftningen. Politikern, ikväll min partikamrat Chatrine Pålsson-Ahlgren, kan inte göra så mycket mer än att påtala eländet för regeringen, som i sin tur väntar på en utredning i frågan någon gång i sommar. Under tiden drabbas Lollo, Reza och andra människor medan maktens utövare försöker överträffa varandra i beskrivningen av sin maktlöshet. Vad man inte inser är hur vanligt folk uppfattar detta. Alla vet ju att ni kan fatta ett humant beslut – bara ni vill.

Statistik à la SVT

SVT rapporterade igår om den enkät man genomfört om hur prästerna i Svenska Kyrkan ställer sig till att viga samkönade par. Enligt SVT svarade 68% ”ja” på denna fråga. Vad SVT däremot inte berättade var att detta var åsikten hos 68% (=1.165 st.) av de drygt 1.700 som svarat på enkäten. Bortfallet var stort, eftersom enkäten var ställd till lite mer än 2.800 präster. Hela 1.100 hade alltså inte svarat alls! Att det dessutom finns ytterligare 600 anställda präster, vilka inte ens blivit tillfrågade eftersom de inte hade någon e-postadress, kom inte heller fram.

Enkäten är rent statistiskt varken en totalundersökning eller en statistiskt signifikant urvalsundersökning. Man kunde lika gärna påstått att 34% av prästerna var positiva till att viga samkönade par, dvs. 1.156 av 3.400. Eller varför inte 100%, eftersom samtliga präster som svarat ”ja” uppgett sig vara positiva? När nu SVT ändå inte verkar bry sig om varken urvalet eller statistiken, utan tycks ha som ambition att vara politiskt korrekt och påverka opinionen. Mark Twain hade rätt: ”Det finns lögn, f-d lögn och statistik.”

Den som lämnar WO, vinner inte matchen!

Jag är ingen anhängare av Janne Josefssons debattprogram. Men ibland måste man kanske ändå gilla läget när tillfälle bjuds att få ta debatten i direktsändning och själv försöka sätta bilden av oss som kristdemokrater. Efter kvällens ”Debatt” får vi konfronteras med ännu en bild som andra målar upp - ett parti där ledningen lägger locket på.

Riksdagsgruppens ledare går i ett mail ut till hela riksdagsgruppen med uppmaningen att inte delta i kvällens debattprogram. Partisekreteraren uppmanar enskilda kristdemokrater att inte svara på frågor eller uttala sig i media. Debatten ska föras internt, heter det.

I stället för att ta möjligheten att i direktsändning förklara sin position och partifullmäktiges beslut, väljer partiledningen att lägga locket på. Därmed får fyra journalister fritt spelrum att kommentera och spekulera hur man uppfattar läget inom partiet. Gert Gelotte träffade i alla fall rätt med kommentaren att ”den som lämnar walk over, vinner inga matcher”.

Reinfeldts, Björklunds och Olofssons vänsterprassel

Äktenskapsfrågan blev till slut den fråga som öppet visade en spricka i Alliansregeringen. I stället för att ställa sig bakom kristdemokraternas konstruktiva förslag, väljer Reinfeldt, Björklund och Olofsson att vänsterprassla och ingå partnerskap med oppositionen. Alltsedan Göran Hägglund presenterade kristdemokraternas förslag har fler och fler ställt sig bakom detsamma. Flera liberala ledarskribenter, företrädare för kyrkor och samfund, humanister och jurister har konstaterat att kristdemokraternas förslag skulle kunna vara den lösning som en majoritet borde kunna ställa sig bakom. Det kan emellertid inte partiledarna för m, c och fp, som respektlöst kör över kd med benäget bistånd av oppositionen. Man undrar varför?

Det hade dessutom varit en välgärning att klippa det sista bandet mellan staten och kyrkan. För min del tror jag inte ett ögonblick på att den frivillighet i ämbetsutövningen som m, c och fp föreslår i sin motion kommer att bli särskilt långvarig. När förslaget väl gått igenom, kommer garanterat oppositionen att börja tala om den diskriminering som sker då kyrkor, samfund eller enskilda präster och pastorer inte vill viga samkönade par. Med följden att nya krav ställs på en förändrad lagstiftning.

Kristdemokraterna har definitivt inte vikit ner sig i den här frågan. I stället har man visat prov på stor lyhördhet och respekt mot alla åsikter och grupperingar. Det har inte varit tillräckligt. Nu kan ingen skylla på kristdemokraterna om lagstiftningen förändras – däremot återstår att se hur många utanför politikerleden som är beredda att bidra till att skapa en opinion för vårt förslag och ställa de enskilda riksdagsledamöter till svars som har att rösta för eller emot förslaget. Hittills tycker jag att alltför många har varit alltför tysta.

En havererad process

Med facit i hand kan man väl konstatera att nästan allt har gått snett under processen med att ta fram kristdemokraternas EU-valsedel. Efter partifullmäktige igår är min oro än större för hur det ska gå för partiet i den kommande valrörelsen. I den valanalys som jag fick förtroendet att leda efter valet 2006, var vi väldigt tydliga med att påpeka brister bl.a. i den interna organisationen och i nomineringsförfarandet. Slutsatser som helt baserades på omfattande enkäter och intervjuer med totalt nästan trehundra partifunktionärer. Samma misstag upprepas nu på nytt.

Kl. 19.26 i tordags kväll, kallades partistyrelsen via SMS och e-mail till ett telefonmöte för att få "information inför PF", mindre än tolv timmar senare. Vid detta telefonmöte sent på torsdagskvällen, informerade Göran Hägglund om det förslag på fem nya namn som partistyrelseombuden skulle yrka på att listan skulle kompletteras med. Detta förväntades vi under 20 minuter analysera, diskutera och sedan ställa oss bakom.

Jag har inget emot namnen i sig - de förstärker listan rejält - men inser skälen till varför partiledningen var angelägen att föra fram dem. Dessa personer har ju en stor förankring och stöd bland kristdemokratiska väljare och deras medverkan på listan skulle definitivt innebära att antalet personkryss för Lennart Sacrédeus skulle minskat så mycket att han inte skulle blivit "inkryssad" i det fall ombuden valt att placera honom på listan. Enligt min bedömning hade det därför varit tämligen ofarligt att lyssna till provvalsresultatet och placera Lennart på den 31:a plats på listan som stod inom räckhåll. Nu blev det inte så och därmed fortsätter diskussionen om partiledningens agerande i stället för att fokusera på våra toppkandidater och vår politik. Här missade ombuden att agera utifrån provvalsresultatet, samtidigt som man "neutraliserade" Lennart.

För egen del kan jag bara konstatera att jag kände mig tillplattad och besviken efter partiledningens information till partistyrelsen. Det här agerandet är måhända nödvändigt då VU bedömer läget som akut, men som ps-ledamot har jag svårt att acceptera detta som en demokratisk och god arbetsform i ett av partiets högst beslutande organ.

Som så ofta är tidsschemat pressat för en ordentlig debatt. I sitt inledningstal uppmanade Göran Hägglund till en konstruktiv intern debatt, men när endast 14 av 39 anmälda talare hade fått chansen att plädera när debattiden gick ut tyckte jag det gick för långt. Som ersättare för ps-ombuden hade jag ingen förslagsrätt, men yttrade mig i ordningsfrågan och uppmanade ombuden att beakta konsekvensen av att partiledaren uppmanar till intern debatt samtidigt som arbetsordningen inte medgav någon sådan. Lyckligtvis fick åtminstone en ledamot från varje distrikt därefter möjlighet att plädera innan partifullmäktige gick till beslut. Så här kan vi inte hantera viktiga frågor eller behandla våra ombud i fortsättningen.

Enligt min uppfattning borde nomineringskommittén redan när man presenterade sitt förslag lämnat en korrekt motivering till varför Lennarts namn saknades. På min fråga till kommitténs ordförande Göran Sydhage medgav han att "med facit i hand hade detta kanske varit det bästa". Nu tog i stället partiledaren själv tillfället att offentligt föra fram denna motivering. Det var inte särskilt snyggt, vilket kommenterats på nyhetssidor och bloggar idag. Någon medial uppmärksamhet för de fyra första namnen som skulle presenterats blev det däremot inte. Med Sacrédeus utanför listan, riskerar detta att bli resultatet av medias bevakning av partiet i den kommande valrörelsen.

Hur kan det komma sig att man saknar fingertoppskänsla och strategiskt tänkande på den här nivån? Det här handlar ju inte om en nomineringsprocess i en liten lokalavdelning - vi pratar om en organisation på central nivå som borde vara av högsta klass? Jag är ingen expert på strategi, men nog måste väl fler inse att vi behöver vidta åtgärder.

Nej, jag tror det är dags att damma av valanalysen igen. Det var ett av mina svar till Lova Olsson på några frågor om partiets vikande opinionssiffror och som resulterade i en lite tillspetsad artikel i fredagens SvD. Politik byggs underifrån och alla som har en position i toppen - och här inkluderar jag mig själv - måste inse att detta mandat kommer underifrån, från väljare, medlemmar och sympatisörer.

Kristdemokraterna behöver en framtidsgrupp. Det är hög tid att på allvar ta tag i organisationsfrågorna och bygga ett parti där man ser till varje medlems unika värde, där man lyssnar på rörelsen, respekterar och uppmuntrar varandra. Jag fruktar att den senaste månadens debatt och agerande inte kommer att vara den injektion som den enskilda medlemmen eller lokalavdelningen behöver för att uträtta stordåd. Risken är överhängande att engagemanget och arbetsglädjen minskar, vilket inte är till gagn för partiet i en valrörelse. Jag hoppas, för partiets skull, att jag har fel.

Kör inte över den interna demokratin i partiet!

Efter mina uttalanden i Svenska Dagbladet, Världen Idag och Kristdemokraten har jag fått en mängd mail och telefonsamtal från medlemmar runt om i landet som uttrycker stor förvåning över hur Lennart Sacrédeus hanterats av nomineringskommittén.

Jag kan inte förstå hur man kan bortse från det synnerligen tydliga resultatet av provvalet. För min del kan jag inte medverka till att köra över den interna demokratin och medlemmarnas synpunkter på det här sättet. Att Lennart skulle få ett stort stöd i det interna provvalet kan väl knappast varit en överraskning för nomineringskommittén.

Det finns väl inte någon som anser att nomineringskommitténs motivering är hållbar? Däremot hade det väckt större respekt om man haft modet att tala om de verkliga skälen till att man petar Lennart i sitt förslag. Då hade man i lokalavdelningar och distrikt också kunnat föra denna diskussion inför partifullmäktige på fredag. I stället ger man en motivering som ingen tror på!

Jag är inte ordinarie ombud till partifullmäktige på fredag, men har för avsikt att vara med och försöka ge min syn på hur man hanterar den interna demokratin. Valanalysgruppen, där jag var ordförande, riktade skarp kritik mot ett antal företeelser i partiet, bl.a. nomineringsförfarandet. Det finns all anledning att damma av denna kritik på fredag.

Medlemmar och ombud har så här långt varit mycket tydliga och gett uttryck för sitt stöd för Lennart. Jag anser det självklart att man som ombud på partifullmäktige har att fullfölja denna linje och medverka till att Lennart får en framträdande plats på vår EU-valsedel.